patricia

Tänk att inte ha en vän. Att inte kunna dela sina nyheter och skvaller med någon, att inte kunna öppna upp sig och känna sig trygg över att aldrig känna sig ensam. Någon som aldrig berättar sanningen, oavsett hur svårt det är att höra. Tänk att bara sitta hemma och uggla, och inte göra någonting, inte prata med någon, inte dela glädje och sorg med någon. Det är någonting som jag aldrig skulle kunna klara av, att vara ensam, leva ensam. Mina vänner är mitt liv, det dyrbaraste jag har. Man kan klara sig utan en pappa, utan en mamma. Men vänner kan man aldrig klara sig utan, hur mycket man än försöker. När man sen blir äldre kommer ens föräldrar ändå dö förr eller senare. (förlåt om någon av er tar illa upp, men det är sanningen) Då vill man inte vid 50+ utan egen familj sitta kvar där ensam, eller vill man?

Det är så patetiskt egentligen hur precis varenda en människa klagar över ens liv. Jag säger inte att jag inte gör det, jag är en som klagar väldigt mycket. Men man ska inte klaga över sitt liv, om man har vänner. Jag är speciellt en sån person som klagar över hur tråkigt allt är, och hur kärleken alltid går dåligt. Men det är inget att klaga om, när man har sina vänner. Kärlek kommer och kärlek går, men vännerna består. Haha, dedär lät ännu mer patetiskt, men sant!

Jag tycker om er fruktasvärt mycket!
Jag sökte er och har funnit mig själv.

kärlek

patricia